Filmen utspelar sig i en dystopisk framtid präglad av kaos och naturkatastrofer och berättar historien om världens sista fredliga ö. En kvinna anländer till denna lugna ö, på flykt från en kollapsande värld, där rösten på en gammal radio drar henne in i ett mysterium som förbinder dåtid och nutid.

”ÖN” bakom kulisserna

Manusförfattaren och regissören Aleksandra Czenczk berättar:

”ÖN” är en film om hopp. Om huruvida fred fortfarande kan existera någonstans i en värld som känns som att den håller på att falla samman.

Vi känner alla av det. Krigen, osäkerheten, känslan av att saker och ting blir värre och att ingen vet hur det ska stoppas. Jag kände det väldigt starkt när jag följde de dagliga nyheterna och levde i en storstad. Att göra den här filmen blev mitt sätt att försöka hitta lite lugn, både för mig själv och kanske också för dem som ser filmen.

I juli 2025 tillbringade jag en månad på ett konstnärsresidens vid Eckerö Post och Tullhus på Åland. Jag kom till Åland med en idé, men utan ett färdigt manus. Jag åkte dit för att komma bort från en stressig omvärld. Det jag fann – tystnaden, naturen, fågelsången och den lokala befolkningens öppenhet – formade sig långsamt till den här filmen. På vägen inträffade så många oväntade ögonblick och sammanträffanden att jag på riktigt började känna att ön ville att jag skulle göra filmen. Nästan på ett andligt plan. Som om den hade en berättelse som behövde bli berättad.

Under några vackra sommardagar spelade vi in filmen med ett mycket litet team och med stor hjälp från lokalbefolkningen, som blev en självklar del av filmen. Filmen använder autentiskt arkivmaterial för att knyta samman dåtid och nutid. Jag intervjuade också människor på Åland och gjorde omfattande efterforskningar för att upptäcka berättelser från Ålands historia, som jag sedan vävde in i en fiktiv berättelse. Jag insåg att Åland har en stark tradition av gemenskap, och jag ville att det skulle bli en del av filmens berättelse. Jag ville att filmen skulle kännas verklig men också magisk. För det är så hopp faktiskt känns när man hittar det på en plats där man minst anar det.

Jag hade också den stora turen att hitta den gamla radiostationen i Rödhamn som inspelningsplats. När jag såg platsen för första gången under en rekognosering blev jag så inspirerad att den helt fångade min fantasi. Sedan upptäckte vi vindsutrymmet i det gamla boningshuset på Rödhamn, där scenografin nästan redan fanns på plats för filmen. Det var som om allt var menat att bli.

Huvudpersonens resa är också min egen resa. Att komma till en okänd plats och upptäcka att berättande kanske är en av de mest kraftfulla saker vi människor kan ägna oss åt.
Sedan vi spelade in filmen har världen bara blivit mer orolig. Det gör mig ledsen, men det gör mig också ännu mer övertygad om att den här filmen behöver finnas.

Jag vill rikta ett varmt tack till ön och till alla som hjälpte oss att skapa den här filmen. Jag kommer alltid att minnas denna magiska sommar på Rödhamn.