Mariehamn – en stad byggd kring sjöfart
Segelfartyget Pommern och Sjöfartsmuseet i Västra hamnen. Sjökvarteret med båtbyggartraditioner på stadens östra strand. Den livliga färjetrafiken mot både öst och väst. I Mariehamn är det lätt att förstå att den här staden andas sjöfart – och har gjort det länge.
I 50 år har den stått där: I Västra hamnen, vid kajen nedanför Sjöfartsmuseet och den anrika restaurangen Nautical. Ålands mest unika sevärdhet och Mariehamns främsta landmärke, ett monument för åländsk sjöfart. Den fyrmastade barken Pommern, som är det enda bevarade segelfartyget i sin storleksklass i originalskick i hela världen.
En gångbro leder från Sjöfartsmuseet till det ståtliga fartyget som årligen välkomnar fler än 40 000 besökare. Står man vid sidan av fartyget blir man imponerad, men först när man stiger ombord förstår man dess dimensioner på riktigt.
Upplevelsen börjar ute på väderdäck, som var besättningens utrymme. Här arbetade sjömännen dag och natt och ibland med livet som insats, och här knöt de vänskapsband som varade livet ut. Med hörlurar får man följa ljudspåret från besättningens enkla kojer till kaptenens finsalong och (tjuv)lyssna på en dialog som baserar sig på besättningens brev och dagboksanteckningar. Här blir Pommerns historier och händelser så verkliga de kan bli 100 år senare.
På Pommern upplever man sjömansliv med alla sinnen. Genom filmklipp om livet ombord och intervjuer med besättningsmedlemmarna, som vid det här laget är få till antal vid liv, börjar man förstå hur krävande livet ombord kunde vara.
Samtidigt slås man av tanken: Hur såg livet ut för dem som stannade i land i väntan på att åter få träffa sin son, sin far, sin make eller bror efter ett eller till och med flera år ute på världshaven, utan någon som helst garanti på återseende?
The Tall Ships Races – Historia och nutid möts
När ett segelfartyg väl återvände från en jorden runt-seglats var glädjen och spänningen stor både hos dem ombord och hos dem som väntade iland. Liknande glädje och spänning upplevdes igen i juli 2024 när ett 60-tal fartyg i fyra olika storleksklasser i den internationella havskappseglingen The Tall Ships Races anlände till Västra hamnen i Mariehamn. Fartygen stannade i staden under fyra julidagar innan de startade tävlingens sista race mot Szczecin i Polen.
Under dessa julidagar väcktes Ålands rika segelsjöfartshistoria åter till liv. Såsom för 100 år sedan blev det folkvimmel i hamnen när nyfikna och förväntansfulla åskådare samlades för att välkomna fartygen med besättningar. Staden fick uppleva en oförglömlig folkfest, där stämningen skapades med mat, dryck, musik, dans, glada möten och äkta sjömansanda.
Åländsk Sjöfart tar form
Sjöfarten har präglat Åland och det åländska folket i hundratals år. Forskning visar att ålänningarna troligen bedrev handel redan på vikingatiden. Under medeltiden åkte man framförallt till Åbo och Reval i öster och Stockholm i väster.
Mariehamns läge var strategisk nära huvudfarleden mellan Sverige och Finland. Läget mitt i Östersjön i kombination med de bra hamnarna på båda sidorna av staden spelade en stor roll för stadens framväxt till en viktig hamnstad och centrum för sjöfart.
Den åländska fraktsjöfarten kom igång på allvar efter mitten av 1800-talet. Då valde flera stora redare att slå sig ned i Mariehamn, som blivit den nya centralorten på Åland efter att byn Skarpans vid Bomarsunds fästning bombades ner i kriget 1856. En av redarna var Nikolai Sittkoff, vars staty pryder ingången till butiksgallerian i Mariehamns centrum, döpt efter honom.
Partrederier, där tiotals ägare delade på riskerna och vinsten från ett fartyg, blev vanliga på den här tiden. Till en början trafikerade deras fartyg enbart Östersjön men bonderedarna byggde allt större skutor och handelsrutterna sträckte sig till Nordsjön och Medelhavet. 1865 seglade barken Preciosa från Eckerö som första åländska skepp över Atlanten.
Segelfartygens guldera – Gustaf Erikson
Efter första världskriget upplevde sjöfarten en global högkonjunktur. Ångfartygen var på stark frammarsch men de åländska redarna gick mot trenden och köpte istället upp ett antal djupsjöseglare till mycket förmånliga priser.
En av dem var Gustaf Erikson, som tillsammans med några partners startade en rederirörelse, Rederi AB Gustaf Erikson, år 1913. I en tid då andra rederier redan investerade i motordrivna fartyg, köpte han segelfartyg från andra rederier.
År 1935 bestod Gustaf Eriksons flotta av femton råseglare av stål, åtta nordsjöseglare och sex motorsegelfartyg. Segelfartygsflottan, till vilken bl.a. Pommern hörde, väckte stor uppmärksamhet världen över. Till världens förvåning klarade Gustaf Erikson att inte bara etablera utan även expandera en lönsam rederiverksamhet med segelfartyg. Mellan 1913 och 1947 ägde han allt som allt 66 handelsfartyg.
Efter andra världskriget var segelfartygens epok över och Gustaf Eriksons rederi gick i historien som världens sista segelfartygsrederi. Efter Eriksons bortgång 1947 tog sonen Edgar Erikson över verksamheten och en stor del av flottan ersattes av ång- och motorfartyg.
Ett åländskt kulturarv
Gustaf Erikson var på sin tid Finlands största skeppsredare och en framstående person i det åländska näringslivet. Han var en noggrann redare som dokumenterade sin affärsverksamhet i minsta detalj, vilket vi kan glädjas över så här i efterhand. Eriksons omfattande och detaljerade korrespondens ger viktig information om sjöfartens historia och på våren 2023 fick hans arkiv plats i Unescos globala världsminnesprogram. Det omfattande arkivet med totalt 20 hyllmeter handlingar innehåller material från affärsbrev till brev från fartygsbesättning från åren mellan 1913 och 1947.
Sjöfarten och fartygen är väldokumenterade även på det prisbelönta Sjöfartsmuseum, som grundades enkom för att ge plats åt föremål från segelfartygsepoken. Här finns souvenierer som sjömännen tog med sig hem från fjärran länder, fartygsmodeller, kaptenssalongen som räddades från den förlista Herzogin Cecilie, och navigationsredskap men också mer moderna tiders föremål, t.ex. en livflotte från en passagerarfärja.
Den moderna färjetrafiken och sjöfarten
Under 1950-talet gjorde rederierna försiktiga nyinvesteringar men flottan utökades och föryngrades drastiskt med ång- och motorfartyg på 1960-talet.
Bilfärjetrafiken till Mariehamn inleddes 1959 med s/s Viking, som trafikerade mellan Galtby i Finland, Mariehamn och Gräddö i Sverige. S/s Viking var 99 meter lång och kunde ta 88 personbilar.
Utvecklingen av färjetrafiken blev explosionsartad och under 1970 och 1980-talen byggdes flertalet stora bilfärjor för åländska redare. Exempelvis när Viking Lines M/S Mariella sjösattes 1985 var hon världens största bil- och passagerarfärja med sin längd på 177 m och bredd på 28,4 m.
Under åren har färjetonnaget successivt utökats och färjorna har blivit allt större och lyxigare. Exempelvis har Finnlines fartyg Finnsirius en längd på 235 m och bredd på 33m. När hon på sensommaren 2023 styrdes hem från varvet i Weihai, China, stod en åländsk kapten på kommandobryggan.
Sjöfartens framtid i Mariehamn
Kanske tack vare den gedigna sjöfartshistorian och kunskapen har Mariehamn idag ett eget sjöfartsläroverk. Alandica Shipping Academy utbildar nya sjömän ut till världshaven men naturligtvis också till trafiken i våra närområden. Idag arbetar åländska sjömän och kaptener runt hela världen och deras kunskaper är högt uppskattade.
Alandica Shipping Academy är unikt på så sätt att det kan erbjuda sina elever ett eget skolfartyg, MV Michael Sars, en egen övningshamn och ett sjösäkerhetscentrum, som besöks även av internationella studeranden och yrkesverksamma inom sjöyrken. Sjömanskapet lever alltså vidare i det åländska samhället. Dessutom har flera rederier sin bas i Mariehamn och många fartyg har Mariehamn som sin hemmahamn.
Sjökvarteret som en maritim oas
Sjöfartsarvet är väl synligt även på stadens östra strand. Här finns Sjökvarteret, ett kulturområde som hyllar Ålands maritima historia genom att ta vara på gammal kunskap och att föra den vidare till framtida generationer. Sjökvarteret är ett populärt besöksmål som kombinerar gamla traditioner och nyare byggnader – området började formas redan år 1904 men den största delen har faktiskt byggts så sent som på 2000-talet.
I Sjökvarteret finns bl.a. en skuthamn och därtill hörande verksamhet som repslageri, smedja, snickeriverkstad och riggarverkstad, ett litet museum med maritima samlingar, hantverk och småskalig handel. Här hittar man också föreningsverksamhet med maritim anknytning och det ordnas kurser i traditionellt hantverk. Pizzeria, caféer, glasskiosker och matvagnar på somrarna lockar både stadsbor och besökare. Ett av de viktigaste sysselsättningarna och navet i kvarterets verksamhet är ändå båtbyggen, och en av båtbyggen som fått mest synlighet var galeasen Albanus.
Albanus, som hade börjat byggas i Sjökvarteret 1986, blev lagom färdig för sjösättning när The Tall Ships Races besökte Mariehamn sommaren 1988. Sjösättningen slog alla tiders publikrekord på Åland. Två år senare byggdes skonaren Linden, och i och med de nybyggda skeppen fick intresset för båtbyggartraditioner en uppsving. Sammanlagt har ett 40-tal båtar byggts i sjökvarteret sedan starten.
Det senaste projektet är Albanus ersättare Emelia, som ännu 2024 är under byggnation. Man har också restaurerat andra än åländska fartyg, exempelvis Finlands första museifartyg Sigyn och estlandssvenska Hoppet, som fick sin rigg renoverad. Ålänningarnas sjöfartsarv fortsätter att förvaltas här av de traditionella hantverkarna och båtbyggarna.
För de som vill fördjupa sig i områdets maritima arv erbjuds guidade turer, där besökare får en inblick i den rika historien och det pågående arbetet.
